När jag ser tillbaka på den tid i mitt liv då jag verkligen nått botten så kan jag inte låta bli att tänka på den skräck som jag upplevde, i mitt inre, i mina tankar. Jag kan inte direkt säga att jag hade tankar på självmord men jag saknade tankar på att vilja leva. Jag hade faktiskt inga tankar alls om att leva mitt liv. Inga tankar om hur jag skulle ta mig ur den situation jag hamnat i. Det enda liv jag vetat om var enligt mig över. Jag var först helt övertygad om att jag aldrig mer skulle bli mig själv igen. Jag skulle aldrig mer le. Jag låg där på soffan och existerade bara. Jag var där men ändå inte. Jag levde men var inte orolig över att göra motsatsen. För en som aldrig nått botten är det svårt att förklara hur det känns där. Det är kallt och väldigt ensamt. Det är svårt att överhuvudtaget tänka några rationella tankar eftersom tankarna går överallt. Dagarna på soffan säg likadana ut. Jag låg där och väntade..... väntade på att något skulle förändras. Jag väntade på att någon skulle komma och bara göra mig frisk. Jag väntade och funderade och väntade.... men ingen kom. Jag kom på mig själv med att nyfiket googla på allt från utmattningssyndrom till panikattack, med en väldig hunger att få veta mer. Jag satte mig upp i soffan och började läsa böcker om detta. Min nyfikenhet växte. Det stod att läsa i någon av mina böcker att jag kunde sätta mål i livet och ta vara på mig själv. Att det inte kommer någon för att rädda mig... jag började sakta förstå att det faktiskt var upp till mig att ta mig ur, att börja klättra uppåt. Och jag gjorde det! Det var jobbigt, svårt och utmanande men det var nödvändigt. För mig gällde det att välja mellan att leva eller ligga kvar och tyna bort. Jag hoppas att du, läsare, aldrig behöver slå ner på botten. Men om du gör det så hoppas jag att du väljer att kliva upp igen. Jag hoppas att du väljer att kämpa för dig själv. Om du någonsin slår i botten så vill jag att du tar med dig en mening; du är inte ensam!
Så här i efterhand, med all kunskap jag lagt på mig, då skulle jag kunna peka ut alla de symptom och signaler som min kropp försökte sända ut till mig. Jag var trött, lättirriterad, rastlös och åkte ständigt på förkylningar. Jag hade svårt att påbörja nåt nytt, svårt att avsluta något påbörjat. Jag gnällde över mycket och hade svårt att se det ljusa i tillvaron. Jag kunde bryta ihop över ingenting och allting. Och jag bet ihop. Det var jag riktigt bra på. Jag bara fortsatte. Knöt händerna och stretade på, för det är så man gör. Uppfostrad till att inte känna efter utan fortsätta göra rätt för sig. För göra rätt för sig måste man. Tills det inte går längre..... Då hamnar man på botten och har helt plötsligt inte en aning om vad som hände.
Om du nu, läsare, befinner dig på botten just nu så vill jag bara säga; ge dig själv tid! Låt läkeprocessen få ta tid. Ge själen tid att hinna ikapp dig. Kroppen bromsar av en anledning. Det du gjort hittills har inte fungerat, dags att tänka om. Men för guds skull, ge dig själv tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar