Min historia

Jag har själv valt att bara helt öppen med min historia och mina erfarenheter av att slå in i väggen, hamna i en depression och att leva med panikångest. För mig känns det självklart att prata om det, eftersom det är ett ämne som jag vill att det ska pratas om.

Under lång tid så var det lite tabu att prata om att man kände sig trasig på insidan, att man inte orkade allt, berätta hur stora kraven på en själv var. Ingen ville berätta att man på insidan skrek av vånda över alla saker som man ska hinna med och alla man ska hinna vara där för. Det var lite mer tabubelagt att prata om att man inte sov på nätterna för att man låg och grubblade, att man inte orkade med familjen för att jobbet krävde all energi. Man sa aldrig om hur dåligt man mådde inombords så länge det inte syntes på utsidan. För man vill inte visa sig svag. Man vill gärna göra rätt för sig och inte klaga. Att må psykiskt dåligt var länge förknippat med diagnoser och komplicerade psykiska störningar när det istället skulle ha varit ett bredare spektra på "den psykiska ohälsan". När vi började använda ord som "utarbetad", "utbränd", "gått in i väggen" och "utmattningsymptom" så var det lättare att stå för den sjukdom man drabbats av utan att känna att man ska gå under "psykiska diagnoser" kategorin. Jag tycker ni kan kalla det för vad ni vill men psykisk ohälsa är vad det är. Och det är inget att skämmas över. Det är ingen som behöver tystas ner, tvärtom. Det behöver pratas mer om! Genom att berätta min historia för andra så hjälper jag till att göra det mindre tabu. För ju vanligare det blir att prata om det dessto fler kommer att öppna sig, bryta tystnaden. Det finns så många som lider i tysthet. Som inte har någon att prata med, inte vill eller kan söka hjälp även om dom behövt. Min historia är inte på långa vägar värre än någon annans, jag vet att många har värre historier om det här. Men min historia är en liten vägledning på hur det verkligen kan totalt kasta omkull en människa och hur viktigt det är att utvecklas, resa på sig igen och att fortsätta framåt. Min historia är min och ingen annan än jag kan berätta den. Ibland får jag frågor som; "hur kändes det", " hur klarade du av att resa dig", "är du fortfarande samma människa"? Jag svarar gärna på dom och ger er gärna min syn på saken, för att väcka tankar hos er. För att på något sätt förmedla kunskap ni kan behöva för att själv kunna tackla er egen situation eller för att inspirera er till att åtminstone börja tänka i andra banor innan det är försent. Då jag är helt öppen med min historia och jag inser nu att det är inte på grund av min historia som jag har utvecklats, det är tack vare min historia som mitt liv ser annorlunda ut idag.